Smutsigtmjöl

På mornarna sänder P1 “Tankar för dagen”. Någon får säga mer eller mindre kloka saker i fem minuter.
För ett tag sedan var det någon som sa ungefär -Nu när jag blivit äldre och inte känner att livet rinner ifrån mig kan jag ta det lugnt.
Men det är ju precis tvärtom! Med stigande ålder rusar tiden som aldrig förr och det gäller att kasta sig på alla bollar som finns. En vecka nu går fortare än en timme i ungdomen. Det är alltid lördag, eller onsdag, eller vilken djäkla dag som helst. Livet speedar och jag grubblar över hur jag kunnat hinna med att blogga bara för några år sedan. Det tog för lång tid så jag började twittra, det tar för lång tid det med. Skriva kommentarer tar också tid. Allt tar för lång tid så skit samma, jag bloggar igen.
I dag skrev jag en kommentar på en blogg som Skogsstyrelsens Generaldirektör skriver och jag som skattebetalare finansierar. Den kommentaren hamnade i moderatorns skärseld och där lär den väl stanna. På en privat blogg kan bloggaren göra precis som han vill men när man på statliga myndigheter sitter och lägger till rätta kommentarerna för att skapa en falsk bild av opinion och argument då blir jag förbannad. Jag vet folk som har blockerats från att skriva kommentarer där för att de hade för mycket obehagliga fakta. Att kommentarerna modereras för att debatten ska hållas hyfsad kan jag acceptera men det är inte det det handlar om. Då kunde man börja med att ta bort skogsskövlarmaffians trams-troll men de tillåts år efter år att trakassera alla som inte hyllar svenskt skogsbruk.
Här följer min kommentar till Skogsstyrelsens GD, det är ju hedrande att den modererades in i helvetet.

Cecilia Rastad har helt rätt. Det är så det ser ut i skogslandskapet. Alla vi som lever i skogen vet det.
Och Herman Sundqvist har fel, vilket kanske inte låter så allvarligt men när man tvingas konstatera att Skogsstyrelsens Generaldirektör skriver felaktiga och vilseledande inlägg för att å industrins vägnar skönmåla brukandet av taigans ekosystem, vårt livsrum, då är det riktigt allvarligt.
Låt oss göra det generösa antagandet att han har rätt i att det på kalhyggena tas något större naturhänsyn nu än på 50- till 70-talat. Det är ändå helt irrelevant eftersom kalhyggesbruket fortsatt, och att därmed oändligt stora arealer tidigare skog skövlats och förvandlats till plantager. Det är ju inte så att tidigare hyggen återgår till att bli skog inom överskådlig tid. Klockan är mer än fem i tolv för att rädda något kvar.
Varför måste du, Herman Sundqvist, som aldrig svarar på din egen blogg, använda så dåliga argumentationsknep som att låtsas att det bara finns två alternativ.
“Jag är själv övertygad om att det vore djupt olyckligt om vi skulle växla över till en modell där skogen antingen undantogs helt från skogsbruk eller brukades med hyggen helt utan hänsyn …”
Det är ju knappast det debatten handlat om.
Och vad är det här, ett hot eller?
”Om vi struntar i att dagens uppväxande ungskogar har bättre förutsättningar att rymma biologisk mångfald och upplevelsevärden än de som formades under 1950, -60, -70, och -80 talet. Varför ska vi då fortsätta på den vägen?”
En del saker var bättre på 70-talet. Politiker och tjänstemän lyssnade fortfarande på opinion och sakskäl. Nu gäller bara diktat från industrin, oavsett regeringsfärg.
Och hade statliga myndigheter haft bloggar då så hade de nog inte modererats på samma sätt som sker nu.

Jag läste det senaste inlägget på Skogsbloggen i dag. Eller rättare sagt, jag började i går men blev så matt av att läsa kommentarerna så att jag fick fortsätta med det i dag i stället.
Det var inte sådana där “hö-hö döda döda”-kommentarer som jag är van vid från rovdjursdebatten. Det här var värre.

Bloggposten var som vanligt bra men sen kom den obligatoriska skövlingskramarmaffian stormande, i form av några småskogsbrukare som visar sitt hat mot packet som vill ha natur och levererar lämpliga “frågor” så professorn kan hålla sin föreläsning om hur uselt allt annat än kalhygge är.

Den enas frekventa meningslösheter på alla skogsforum får mig att misstänka att han är avlönad av skogsindustrierna. För varför behöver egentligen en riktig småskogsägare ens bry sig. Skulle vara för att försöka döva ett dåligt samvete för att man vet att man gör fel möjligen.

Men egentligen så skulle alla Sveriges enskilda skogsägare kunna få göra precis vad som helst med sin mark, hugga ner rubbet, flygbespruta med round-up och asfaltera skiten. De har så löjligt lite mark jämfört med Staten och Kapitalet så det är naturligtvis de senare som ska kontrolleras och få helt nya förhållningsregler, som man dessutom ska tvingas följa.

Det var också många bra och kunniga debattörer på naturens sida som framförde ganska självklara ståndpunkter. Dessa bemöttes, också som vanligt, av en professor från SLU som använder sig av en debatteknik som jag faktiskt känner igen från mer vulgära forum.

Ställ upprepade idiotfrågor och kräv svar på dem. Hoppa på varje ovidkommande detalj där du kan tjata in de fakta du har. Undvik totalt att se den stora frågan. Ignorera sanna påståenden som inte passar. Och framför allt, ha endast ett perspektiv smalare än ett nålsöga.

Och hur stor andel skulle vara fritt från kalhyggen?
Det är ju redan nu så att bara några få procent av skogsmarken är kalhyggen.

Om begreppet ”kalhyggesfritt skogsbruk” bara får inkludera skogar som aldrig tidigare blivit kalhuggna så är det bara en mycket liten del av Sveriges skogar som kvalificerar sig.
Om begreppet ”kalhyggesfritt skogsbruk” däremot får inkludera alla skogar som inte just nu är kalmark eller plant-/ungskog så ingår i storleksordningen 80-90% av all skog i landet i begreppet.

Ingen ovanlig teknik. Men här tillämpad så in absurdum så att man måste tro att professorn är antingen stendum, intellektuellt oärlig eller verkligen köpt.

Eller, det finns ett alternativ till.

En gång hörde jag berättas om en professor som ägnat hela sitt liv åt forskning kring något som senare, när han redan var gammal, visade sig ha varit helt fel. Han fick frågan hur det kändes. -Fruktansvärt, som att mitt liv är bortkastat, sa han
Kanske kan det vara vad som håller en forskare från att se hur fel han har. Den undermedvetna vissheten om ett bortkastat liv.

Se det inte så, gå ut i en riktig skog som finns kvar och varje minut blir meningsfull.