I Bergslagen fanns en gång i tiden små järnvägar som löpte kors och tvärs mellan orterna, kvar finns nu bara här och där rester av banvallarna som smyger fram genom vildmarken och numera fungerar som en länk till vår historia och som underbara gång- och cykelvägar, och för all del också bitvis som bilvägar om man är lite äventyrligt lagd
Min favorit Sven Stolpe inleder för övrigt en underbar liten berättelse om mänsklig dumhet på följande sätt:
DET FINNS EN SORTS vägar i Bergslagen, som jag har en alldeles speciell förkärlek för. De är egentligen gamla järnvägar, men det var längesedan de sista små tågen gick fram där.
Han kallar berättelsen “Möte i Värmland”, den är bara på fyra korta sidor och finns att läsa i hans “Låt mig berätta- Minnen och anekdoter” från 1970. Men nu kom jag från ämnet, jag kan bara inte låta bli att rekommendera den läsningen till alla. Äsch, vi tar lite till:
De små loken rusade på den smala banan genom en vildmark utan människor, på smala näs mellan blå sjöar eller genom tunnelliknande uthuggningar i bergslandskapen.
Säfsbanan mellan Hällefors och Neva var en av dessa små järnvägar. Anlagd 1876, slutgiltigt nedlagd och uppriven 1970. Banvallen finns kvar till stora delar. År 2004 röjdes den för s.k. “EU-pengar” för att fungera som gång- och cykelväg genom vildmarken, en fantastisk tillgång.
Skyltar sattes upp
Under några år sprangs t.o.m. ett marathonlopp på den gamla banvallen. Hur frekvent använd den varit i övrigt vet jag inte men både vargar och människor har i alla fall strosat fram på den ibland.
Som nästan överallt annars i skogarna här så är det Bergvik skog som äger marken där den går fram. Stora Enso förvaltar.
Eftersom dessa bolag anser sig ha (ägande-) rätt att förstöra inte bara naturen utan vårt kulturarv och våra möjligheter till rekreation ser det numera ut så här på Säfsbanan väster om Nittkvarn.
Jo, det är där…
Vissa sträckor är relativt oförstörda
