Smutsigtmjöl

Jag har tidigare här på bloggen ondgjort mig över de “nya” symbolerna på dödsannonser. Jag tycker att det är ett förminskande av människor att låta dem symboliseras av en bild på deras hobby eller en kattunge. Må vara att en del säger att “de lever för” det ena eller det andra men jag hoppas att en människa är betydligt mer än det.
Hur som helst, nu måste jag erkänna att de här symbolerna i alla fall har en praktisk funktion som jag inte har tänkt på tidigare. Två gånger på sista tiden har jag tittat till lite extra på en dödsannons bara för att symbolen stod för något som jag själv är lite extra intresserad av. Två olika saker kanske är bäst att tillägga. I bägge fallen visade det sig att jag faktiskt kände den avlidna något och eftersom jag inte brukar lusläsa dödsannonser så hade jag missat dem annars. Så ok, jag erkänner, de fyller en funktion men jag behöver inte tycka om dem för det.

Vad är det med listor som fascinerar så egentligen? Nyss medan jag jobbade roade jag mig med att tänka vilka band som skulle hamna på min egen topplista och så när jag går till datorn för att sätta på lite musik ser jag att Rolling Stone har listat världens hundra bästa gitarrister (ja,ja jag är inte så självdiciplinerad precis) och blir sittande och klickar på deras lista febrilt sökande min egen favorit, Alvin Lee. De kan väl inte ha missat honom på 100 försök, det verkar otroligt!
Jimi Hendrix toppar och det är ok, även om han inte hör till mina absoluta favoriter. Det gör däremot Peter Green (38) Carlos Santana (15) Buddy Guy (30) Jimmy Page (9) Stevie Ray Vaughan (7) John Fogerty (40) Stephen Stills (28).
Jag är totalt omusikalisk och kan så klart inte avgöra vem som spelar gitarr bäst men jag vet vilka som nästan golvar mig med ett angenämt knytnävsslag i magen, om något sådant hade existerat. Men nu får det vara färdigtramsat, på med lite Sweet och tillbaks till jobbet.

Värdens bästa band?

Turerna kring tragedin med den fuskande naturfotografen fortsätter. Uppenbarligen pågår ett luskande om äktheten i även hans äldre bilder och Naturvårdsverket tar ifrån honom utmärkelsen Årets naturfotograf 2010. Pengarna som följde med får han behålla och det tycker jag är bra för hans inkomstmöjligheter i övrigt har minst sagt försämrats för ett tag framöver. Inbjudningarna att hålla kurser och föredrag lär inte dugga så tätt som förr.
Det han gjort är så uppenbart korkat så det är oerhört intressant rent psykologiskt. Det finns de som tycks tro att det bara var en kalkylerad chansning, går det så går det, och ingen big deal. Han som skrivit detta i DN har antagligen ingen aning om vilken mästarstatus fotografen hade hos sina fans och lärjungar, hur han höjdes till skyarna även som människa och naturorakel. Och hur han ställde till det med sina “observationer” för länsstyrelsen och andra. Nej, gör man så här så har man mentala problem, men det har vi ju i och för sig lite till mans.
Han har ju också fått gå ur föreningen Naturfotograferna, och apropå denna råkade jag häromdagen bläddra i en bok de gav ut 1985, med bidrag från drygt 60 av deras medlemmar. Det slog mig att de alla var män så jag tog och kollade upp hur det ser ut bland deras medlemmar idag. De har 122 medlemmar, varav 4 st kvinnor. Jag måste säga att jag blev lite förvånad, skulle nog ha gissat på 15-20 st. i alla fall, men fyra.
Det är inte så att jag tycker att det är något problem i sig, där är jag väl på tvärs med den allmänna PK-opinionen som alltid skriker högt om det finns för lite kvinnor i en församling. För lite män brukar däremot sällan framställas som något bekymmer.
För övrigt antar jag att det är fyra kvinnor i Naturfotograferna med ledning av deras förnamn. Om Gudrun Schyman och hennes polare får som de vill, att flickor ska få döpas till Kalle och Axel, så kan man inte göra sådana antaganden längre och därmed får de ett mycket besvärligare jobb när de ska klaga på könssammansättningen. Det har de inte tänkt på inte 🙂
(Det är kanske bäst att jag påpekar att jag inte bryr mig alls om kvinnor får heta Pär eller ej. Maria är väl ett manligt namn på många håll och här kan väl både Kaj och Robin vara av båda kön.)
I alla fall blev jag faktiskt förvånad av att det var så få tjejer med i föreningen Naturfotograferna. Det är lätt att dra till med klyschor om vad kvinnor respektive män vill och prioriterar och det mesta stämmer säkert också men det finns ju ändå många tjejer som är minst lika hängivna som gubbarna.
Det vore kul om någon av Naturfotograferna läste här och ville kommentera saken, men det är ju knappast troligt 🙂
Fyra tjejer, mutter mutter.

… det här. Det är bara ett totalt meningslöst språkpoliskverulerande. Jag har lidit i relativ tysthet länge nu men just precis nu fick jag nog och måste avreagera mig.
De och dem.
I talspråk i stora delar av landet säger man dom. Om både de och dem.
I vissa fall kan det vara lite svårt att veta om man ska skriva de eller dem.
I vissa fall.
Varför i helvete skriver massor med människor som i övrigt verkar hyfsat bildade “dem” hela tiden. Dem, dem, dem dem till förbannelse Dem ska ut och gå, dem är dumma, dem har fel, dem dem dem!
De har väl gått i skola, lärt sig svenska, läst, skrivit uppsatser. Blir de inte rättade, upplysta om att när det ska stå de respektive dem. Hur kan man inte se att det är fel? Massor med människor läser nu massor med andra människors skrift fyllda med dem, dem, dem, så snart kommer vi för vilka det ännu är självklart hur det ska vara börja tveka och skriva dem överallt.
Snälla någon, Språkrådet, folkpartiets Batong-Jocke, Jan Guillou, Kungen, vem som helst, se till att skriftspråket ändras till”dom” i bägge fallen. “De” är bortom räddning, med “dom” i texterna i stället slipper jag i alla fall att vrida mig i plågor.
Och förresten, när jag ändå är i språkförfallshatartagen.
“Vart”!! Vart, vart, vart,
Det heter “var”, utom när det heter “vart”, två helt skilda saker. Ska det vara så svårt.

Jag har många fåniga käpphästar. En av de senaste som jag tänkt mycket på är att uppskattning, eller kanske snarare önskan om att få andras uppskattning, kan vara livsfarligt och leda till ett oärligt samhälle.
De flesta människor verkar fästa alldeles för stor vikt vid vad andra tycker om dem och försöker därför ständigt vara till lags. Det är en dum livsstrategi tycker jag. Både för den som är van att få beröm och för den som sällan får det kan det bli rena knarket om de saknar självkänsla, (vad det nu är, det kräver nog ett eget blogginlägg).
Självklart fattar jag att uppskattning och beröm är något positivt, något vi alla behöver men vi får inte förlora oss själva så att omgivningens uppfattning om oss blir viktigare än vår egen.
Återigen en fråga om självkänsla. Något som vi har fått i olika portioner redan när vi föds och som sedan byggs upp av den villkorslösa kärlek, uppskattning och trygghet vi förhoppningsvis får av våra föräldrar därefter.
Har vi den självkänslan kan vi klara ganska mycket beröm men vi behöver det inte. Utan självkänsla blir vi beroende av andras uppskattning som en alkoholist av sprit, vi får aldrig nog och den ger egentligen ingen tillfredsställelse.
Usch! Jag erkänner, jag vet inte ett skit om det egentligen och det här var nog det mest kvasipsykologiska dravel jag skrivit någon gång. Men jag kan ändå skriva det eftersom jag räknar mig till den första kategorin och därmed skiter blankt i vad folk tycker 😀 ( Nåja nästan i alla fall)
Orsaken till att jag tar upp ämnet i dag är att jag grubblat över vad som får en erkänd och hyllad fotograf att ljuga och manipulera bilder på ett sätt som måste skada honom oerhört. I princip har han väl raserat allt han byggt upp under sitt yrkesliv. Varför?
Jag har följt han blogg till och från under några år och slagits av hur han hyllats som fotograf och människa på ett sätt som för mig känts överdrivet. Vad gör man när man redan gjort så mycket, fått så mycket erkännande och hela tiden får höra vilken fantastisk människa man är. Om man har dålig självkänsla så vill man kanske ha mer och göra ännu mer fantastiska saker. Kanske är det lätt att börja ljuga för sig själv och andra för att uppnå detta.
Hela historien är tragiskt tycker jag, påhoppet som startade det här var bara obehagligt, raljant och okunnigt.
Ändå råkade det vara sant, något som bevisats av idoga detektiver på Flashback och nu finns att se lite varstans. Och det tycker jag faktiskt är bra. Det är i det stora perspektivet nästan alltid bra att sanningen kommer fram. Det som så ofta kallas “mobben på internet” kan leda till en bättre värld alltså.