Smutsigtmjöl

När Rovdjursföreningen och Djurskyddet för en tid sedan bad regeringen om en konsekvensutredning av löshundsjakt gick jägarkåren i taket. Det fanns minsann inga problem med att släppa jakthundar lösa i naturen sa man. Jägareförbundets officiella representanter raljerade lögnaktigt på sina bloggar m.m.
Nu har det hänt igen. Under älgjakt har en jakthund väckt en björn ur idet mitt i vintersömnen och sprungit till husse med det stressade djuret efter sig. Den rädde jägaren skadeskjuter björnen och blir svårt skadad.
Resultatet är i alla fall en svårt skadad människa, en skadeskjuten och snart dödad björn, stora samhällskostnader och omotiverad björnskräck som kan leda till ännu sämre rovdjurspolitik.
Allt detta på grund av den heliga löshundsjakten och därtill en absurt lång jaktsäsong på älg. Förr bedrevs älgjakt under några månader på hösten, nu långt in i midvintern. Vansinne! Faunapolitiken styrs av ett litet särintresse representerat av Svenska Jägareförbundet, det måsten bli ett stopp på detta.

För en tid sedan skrev Djurskyddet Sverige och Rovdjursföreningen en debattartikel och förklarade att man bad regeringen tillsätta en utredning om konsekvenser av löshundsjakt. Trots att det egentligen inte finns någon som helst anledning att bli upprörd över detta så var det naturligtvis just vad man blev i stora jägarled.
Det mest anmärkningsvärda var att i så gott som samtliga kommentarer påstods att de bägge föreningarna i praktiken krävt att löshundsjakten skulle förbjudas. Det är väl konstigt att man inte kan läsa innantill ens. Ingenting sådant efterfrågas, bara en noggrann utredning av problemen kring jaktformen och förslag på åtgärder mot dessa.
Större delen av jägarkåren tycker tydligen själva att problemen är så svåra att ett förbud är enda lösningen. Nåja det får stå för dem, själv hoppas jag att det inte är så.
Trots bristande kunskaper i innantill-läsning så skrev en av Jägareförbundets yviga jaktvårdskonsulenter ett raljerande blogginlägg under rubriken “Ska vi se om vi kan hitta några fel”.
Ja, ska vi göra det kanske? Men nog borde vi väl då ha i åtanke att det på ena sidan står några ideella föreningar utan jaktanknytning och på den andra en professionell Jaktvårskonsulent. Denne skriver:

”Det finns ingen reglering av hundjakten i jaktlagen” – De måste ha missat §6, §27, §29, §32, §35 och hela jaktförordningen samt Länsstyrelsernas möjligheter att reglera hundjakten genom t ex hundförbud vid skarsnö. Vidare har vi särskilt specificerade tider för jakt och jaktträning med hund. Ren lögn.

Ok, det låter allvarligt och omfångsrikt, paragrafer och allt. Låt oss kolla lagtexten.
6 § Har upphävts genom lag (2007:12419)
-Hoppsan!
27 § Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara.
En allmän hänsynsparagraf, inte riktigt vad vi pratade om väl?
29 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. de tider när olika slag av vilt får jagas inom skilda delar av landet,
2. tillstånd till jakt under en särskild jakttid (licens),
3. tillstånd till jakt för att förhindra skador av vilt,
4. att hund skall finnas tillgänglig vid jakt för uppspårning av skadat vilt.
Alltså, det står i lagen att regeringen får meddela föreskrifter (vilka hamnar i förordningen)
32 § Jakt med drivande hund får inte ske på ett område som är så beskaffat att det kan förutses att drevet huvudsakligen kommer att gå fram över annans jaktområde.
Yeay! en lagparagraf om hund, grattis till fyndet.
35 § Utan medgivande av jakträttshavaren är det inte tillåtet att med fångstredskap eller vapen som kan användas för jakt ta vägen över annans jaktområde. Detta får dock ske på vägar som är upplåtna för allmänheten och även annars, om det sker i lovliga ärenden. Om hund medförs, skall den hållas kopplad.
Puh! All denna lagstiftning, tänkt att det faktiskt står att man ska ha jakthunden kopplad på annans jaktmark, ja då så, vad kan man mer begära?
Sen drog alltså Jaktvårdskonsulenten till med jaktförordningen och länsstyrelsen, ja men det var Jaktlagen de talade om.
Så lägger han till “Vidare har vi särskilt specificerade tider för jakt och jaktträning med hund”, ja just det, det är de som står i jaktförordningen, vad då “vidare”, allt detta vet herr Jaktvårdskonsulenten varför jag inte vill kalla hans påståenden för en “ren” lögn utan en smutsig sådan.

”Jakten pågår en stor del av året” – Njaä, läs lagen och jakttiderna så ser man att detta inte är sant.

Men så låt oss då gå till jaktförordningen, där huvuddelen av det med hundanknytning är just jakttider.
16 § Trots 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, får jakthundar som är lämpade för respektive jaktändamål användas av jakträttshavaren eller av annan person med jakträttshavarens medgivande vid tillåten jakt och vid jaktträning enligt följande:
Det tar för stor plats att ha hela tabellen här men jakt med lös hund är alltså tillåten, på olika vilt, från 1/8 (bl.a. vildsvin) till 31/3 (lodjur). Åtta månader av tolv, och enligt Jaktvårdskonsulenten är detta inte “en stor del av året”, jag undrar om han kan finna någon människa på vår jord som håller med honom. Vem ljuger?

”Sverige är ett av få länder som tillåter jakt med lösdrivande hund” – Det enda land jag känner till, i hela världen, som förbjudit detta är Holland. Ren lögn.

Nu ska vi se, “-Det enda land jag känner till..” Så praktiskt att inte känna till saker, och då kan man alltså säga att de som känner till mer än vad man gör själv ägnar sig åt “ren lögn”. Med risk för att bli tjatig, Jaktvårskonsulenten använder sig av mer orena lögner.
I större delen av staterna på den Nordamerikanska kontinenten är det otillåtet med drivande hund, i synnerhet på hjortdjur. Undantag
är ofta jakt på svartbjörn och puma, med särskilt tillstånd. “Gun Dogs” hundar som arbetar tätt tillsammans med jägaren med ex.vis apportering är en helt annan sak. På en del håll får man överhuvudtaget inte ha en hund med sig vid jakt.
Även i Europa finns fler exempel på förbud för jaktformen med drivande hund, men också ofta bara en rekkomendation, det räcker eftersom ingen sådan tradition finns där p.g.a.andra jaktförhållanden.

”Det krävs ingen utbildning av den som jagar med lös hund” – Jo, man måste idag ta Jägarexamen där en mycket stor del avhandlar just jakt med hund och hur du väljer och sköter din jakthund.

I “Jägarskolan” Svenska Jägareförbundets egen 330-sidiga kursbok för jägarexamen handlar 5 sidor om hundens fostran och vård + lite om historia och raser. 1,5% betraktar Jaktvårdskonsulenten som “en mycket stor del”. Är det möjligen matematikkunskaperna som är så undermåliga eller måste vi återigen låna ordet lögn ur sagde persons vokabulär?
Det förekommer inte heller någon praktisk träning eller fördjupning i hundhavande innan man får sin jägarexamen. Jag har dubbelkollat med en jägare som ganska nyligen examinerats ifall ändå inte en stor del av jägarutbildningen upptas av hundhållning. Svaret blev ett definitivt nej. Som jämförelse kan vi ta en utbildad väktare som måste gå en kurs omfattande 37 timmar för att få handha en tjänstehund.

”Vargens naturliga beteende måste beaktas, inte bestraffas” – Vackert! Det är naturligt för råttor att invadera våra hus, fästingar att suga vårt blod, älgar att äta upp våra tallar, bävrar att gräva sönder våra banvallar, hackspettar att hacka sönder våra hus, rådjur att käka upp våra trädgårdsland… Är det bara vargens ”naturliga beteende” som måste beaktas?

Tja, ifall man tycker att det är något “fel” i detta hans resonemang är väl upp till var och en men faktum är att det är delar av jägarkåren som själva har exkluderat vargen ur den normala synen på vilda djur, som har skrikit högt, gått i fackeltåg, släpat blodiga hundar framför ministrar och lyft upp löshundsjakt kontra varg till ett jätteproblem. När någon föreslår att saken ska utredas var det visst inte lika viktigt längre. Tänk om man ser andra lösningar än jägarförbundens enda, skjut!
Jag nöjer mig med fem fel, jag kunde ha fortsatt men jag vill inte hamna nere på den nivå där Jägareförbundets representant befinner sig när han med manisk frenesi klagar på varje ord. Jag tror ändå att jag har klarlagt vem som serverar medvetna lögner och vilka som möjligen inte har varje detalj om jakthundsraser rätt.
För övrigt vädrar Jägareförbundet förhoppningsfullt lite vargblod just nu med anledning av regeringens “förtydligande” av skyddsjakt i jaktförordningen. Det var i går man meddelade detta, själva förordningstexten finns dock inte ens tillgänglig ännu. Den ska först skrivas under av ministern och sedan tryckas på tryckeri innan den kan läggas ut! Hade det inte varit en bra idé att vänta med pressmeddelandet också. Ska man hålla sig inom lagens råmärken, som EU-kommisionen tänker kolla att vi gör så har inte de varghatande delarna av jägarkåren anledning att vara så glada som de tror.

Det är konstigt att man aldrig kan föra en sakdiskussion med någon jägare utan att det slutar med att de påstår att man är jakthatare.
De är numera en ganska ansatt grupp i samhället. De har ett lite taskigt läge från början i en popularitetstävling, i deras hobby ingår ju trots allt att skjuta ihjäl söta djur. Men det finns en annan orsak till att de alltid får inta försvarsställning också.
För många år sedan var jag på mitt första varghatarmöte. Där fanns en panel bestående av diverse varghatande jägarrepresentanter, några politiker och en forskare, Olof Liberg, som vid presentationen förklarade att han var helt neutral och där för att stå för fakta. Och så naturligtvis en publik av upprörda jägare och en liten grupp knäpptysta rovdjursvänner. Det gick hett till.
Olof Liberg höll sig strikt och neutral under större delen av mötet men till sist fick han nog av egoistiska stöddiga varghatande jägarkolleger, och förklarade med emfas och direkt från hjärtat att om inte jägarkåren ändrade sin inställning och blev en smula ödmjuk skulle den på sikt förlora det stora privilegium som den hade i Sverige och bli ifrågasatt på ett helt annat sätt.
Jag tror att han upprördes både som jägare och som äkta vargvän. Nu har tiden gått och han verkar ha malts ner av det stenhårda trycket från den dominanta delen av jägarkåren.
Men han fick rätt i det han sa på det där mötet.

I Värmland har man av outgrundlig anledning tillåtits att jaga björn under flera år. Detta trots att kriterierna har varit att det ska ha funnits en fast stam i de län där man tillåts jaga björn, d.v.s. att det förekommit föryngringar flera år i rad. I Värmland har man inte ens lyckats hitta någon enda björnhona, och knappt några hannar heller. Ändå har man fått “tilldelning”. En slags undanflyktsförklaring som jag fått tidigare har varit att Värmland “råkat” få licensjakt något år och sedan har det bara rullat på.
Nu har vi en ny rovdjursförvaltning och det kunde i alla fall fört det goda med sig att dessa dumheter upphört. De län som har fasta stammar av björn får själva besluta om licensjakten. För Värmlands del har beslutet legat hos Naturvårdsverket. Nu har de tagit sitt beslut, licensjakt på två björnar! Varför? Som beslutet är felaktigt är motiveringarna osanna och varierande. På svt säger man “Naturvårdsverket bedömer att en viss jakt är nödvändig, dels för att kontrollera stammens tillväxt, dels för att kunna begränsa de skador som björnar orsakar.” Ja, herregud, det gäller att kontrollera tillväxten – tänk bara vad hanbjörnarna kan yngla av sig!
Enligt Värmlands folkblad motiverar man sig så här “– Det finns önskemål om att jaga björn som naturresurs och vi bedömer att det finns utrymme att ta bort så här många, säger Per Risberg, handläggare på Naturvårdsverkets viltförvaltningsenhet.” Och “– Beslutet grundar sig på erfarenheter från tidigare år. Vi har inte fått någon rapport om att det sker en föryngring i det här området, säger Per Risberg.”
Vilka tidigare år? Det är ren lögn ! Nej nyckelorden här är ” Det finns önskemål om att jaga björn”. Naturvårdsverket befolkas av en massa förbannade ynkryggar.