Skogsskövlarna, med regeringens goda minne, tar inte bara träden och skogen. Den klena tröst vi känt “Marken kan de i alla fall inte ta” stämmer såklart inte.
När floran och faunan är förintad av en “föryngringsyta” så ger de sig på själva marken. Stenar, berg och jord som formats under tusentals år massakreras.
De kallar det markberedning.
Den utförs av spolingar i monstermaskiner.
Bilderna gör inte förödelsen rättvisa.
Bilderna är klickbara, upptäckte jag just.
Jag hade tänkt kommentera de hårresande usla debattartiklar som följt efter Zarembas skogsserie i DN men tiden har inte räckt till. I dag såg jag att en debattartikel som i alla fall var mycket bättre än de som publicerats på DN refuserats där. Tydligen ska de SLU-forskare som får höras bara vara maktens medlöpare.
Läs i stället denna på Mittuniversitetets hemsida, ändå något. Även om jag inte når så många så vill jag hjälpa till att sprida den, gör det du också. Låt nu inte debatten dö.
I onsdags publicerades ett antal debattartiklar i DN som svar på artikelserien om skogen.
I en kommentar på denna blogg spådde Daniel att Skogsstyrelsens Monika Stridsman skulle komma med “ett försvarstal utan dess like”.
Ett-noll till honom, ty det hon kom med liknade verkligen inget annat, det var totalt innehållslöst.
Det är mycket av det vanliga innehållslösa konsensusblajet. Jag har sagt det förut, jag hatar samsyn.
Låt mig säga att vi från Skogsstyrelsens sida självklart uppskattar en granskning och diskussion av skogspolitikens tillämpning och vår roll. Att låta åsikter brytas mot varandra är ett sätt att flytta fram positionerna och öka tydligheten.
Vårt uppdrag här är klart formulerat: Vi ska samverka med näringen för att nå ett bättre resultat i miljöfrågorna. Vi utarbetar nu tydligare uppföljningsmetoder för bättre samsyn om hur resultaten ska tolkas.
Projektet ”Dialog om miljöhänsyn” syftar bland annat till att skapa en gemensam målbild inom sektorn för vad som är god miljöhänsyn. Mycket återstår, men vi tycker oss vara på god väg.
Ord som “självklart” och “naturligtvis” är flitigt förekommande. Dem ska man se upp med i en debattartikel, de betyder i allmänhet “vi kan inte på något sätt visa att det är så här, alltså säger vi bara att det naturligtvis är det.”
Och naturligtvis är vi självkritiska. Vi arbetar hela tiden med att förbättra det som i dag inte fungerar optimalt.
Den oheliga allians med skogsnäringen som Skogsstyrelsen anklags för i artikeln ”Skogens maffia” finns naturligtvis inte.
Stridsman gör några tama försök att debattera också.
..argumentationen är ensidig, behäftad med sakfel och i långa stycken felriktad.
Ensidig? Zaremba har lyft fram ett perspektiv som hittills inte har haft några talesmän alls i debatten – människans. Men ensidig kan man inte kalla hans text, tvärtom lyckas han göra komplexiteten begriplig. Att han sedan inte pliktskyldigast rapporterat att det lämnas si eller så många högstubbar (hänsyn!) på hyggena retar även andra trampade-på-tårna grupper.
Behäftad med sakfel då?
Det är nog svårt att skriva fem långa artiklar om ett ämne som skogen utan att råka få med något fel. Ändå lyckas inte Stridsman komma med ett enda sant exempel. Det som hon lyfter som ett hemskt sakfel är detta:
”Det finns alternativ, men lagen kräver kalhyggen” hävdas det. Sedan följer en fantasifull fiktiv rättegång kring fallet Harald Holmberg utanför Lycksele.
Jag kan sträcka mig så långt som till att hålla med om att det kanske inte sägs väldigt tydligt att det inte alltid är kalhygge som påbjuds. Dock var det så i det här fallet och den “fantasifulla” rättegången var utomordentligt väl motiverad att ta med i artikeln eftersom åtalet lades ner just för att förhindra att alla dessa vittnesmål till Harald Holmbergs fördel framfördes. Nu fick de ändå komma fram i offentligheten.
I en artikel hävdas att Skogsstyrelsens tillstånd för avverkning inte kan överklagas.
Ovanstående var riktigt lustigt ty hon fortsätter
Men en avverkningsanmälan är just en anmälan, som markägaren enligt skogsvårdslagen är skyldig att göra.
blaj, blaj och sedan
Det finns alltså inget beslut som kan överklagas såvida vi inte har hört av oss.
Ja just det, det var det Zaremba skrev vilket Stridsman klagar på och sedan bekräftar.
I långa stycken felriktad?
Ojojoj, där ömmade det i tårna.
Den kritik som riktats mot skogsstyrelsen är riktad mot dem, kritik mot minister Eskil är just kritik mot honom, kritik mot skogsbolag är kritik riktad mot dem o.s.v.
Felet tycks alltså vara att det överhuvudtaget har riktats kritik mot Skogsstyrelsen.
Om det nu är så att denna myndighet är så hjälplös och offer för dåliga politiska beslut så vore ju denna artikelserie ett utmärkt tillfälle för Stridsman att haka på och ställa krav på regeringen. “Vi kan inte sköta vårt jobb, vi kräver bättre resurser, mera folk, skarpare direktiv” etc.
Men nej då, i stället lugnar man oss med
Vi har en policy för hyggesfritt skogsbruk som slår fast att det bör öka.
Men så skönt, då kan vi känna oss lika trygga som efter att ha läst skogsvårdslagens intentioner:
“Skogens kulturmiljövärden samt dess estetiska och sociala värden skall värnas”
Då så!
PS.
Jag kan inte undanhålla er som inte orkat läsa debattartikeln följande höjdare från den lydiga generaldirektörskan.
Att misstänkliggöra Skogsstyrelsen för att vi talar med näringen är som att ställa en båt till svars för att den är omgiven av vatten.
I dag blev jag nästan gråtfärdig av att läsa den avslutande delen i DNs artikelserie om skogen av Maciej Zaremba. Jag blev upprörd, rörd, eller berörd som det heter nu för tiden då rörelsen i rörd har fått en snävare betydelse.
Det är ju så här det är! Hur ska man någonsin kunna få en bättre skogspolitik när den mänskliga psykologin ser ut på det här viset.
Jag tror att Zaremba har lyckats belysa varenda viktig bit i frågan om skogen. Men vad händer nu? Jag är rädd att det inte händer någonting och det gör mig också gråtfärdig. Och för er information, jag är inte ens den känsliga typen.
Jag tror inte att jag någonsin förut har suttit på helspänn och väntat på en ny artikel i dagspressen, inte förens nu. Jag har väl gått in 10 gånger på DN idag för att se om del tre om skogen kommit. Det var det värt, kunde jag konstatera. Vad säger man, tack kanske?
När jag skrev om Zarembas skogsartiklar häromdagen fick jag kommentarer som inte tyckte att kalhygge eller ej var den stora frågan (vilket jag vidhåller att det inte var vad han skrev heller) men kalhyggesbruket är faktiskt en katastrof. Inte varje enskilt hygge, om det skulle vara något så ovanligt som ett litet och hänsynsfullt utfört sådant men i stort är kalhyggesbruk inte hållbart (hemska modeord) varken ekonomiskt eller biologiskt.
Som framgår i dag, det finns alternativ. Silvaskog är ett företag som hjälper skogsägare till en helt annan skogsskötsel. Läs deras “Lilla skogspraktika” för en snabb orientering. Är du skogsägare har du alltså pengar att tjäna här.
I går ondgjorde jag mig över att skogsdebatten fördes på kultursidorna. I dag fortsätter Zarembas artikelserie om skogen i DN, fortfarande på kultursidan men stort upplagd på webbtidningens förstasida och i dag är den dessutom riktigt riktigt bra!
Under samma år inkom cirka 67.000 anmälningar om avverkning till Skogsstyrelsen. Åtta av dem, kring 0,1 promille, villkorades av myndigheten med krav på hänsyn till människa eller landskap. Vilket ändå var ett framsteg. År 2006 var siffran noll. Det året kunde ingen skogsägare bryta mot lagen, hur han än bar sig åt.
Hade detta varit för ett antal år sedan, innan jag blev en cynisk åldring som på goda grunder helt förlorat tilltron till det svenska samhället så skulle jag nu, lätt om hjärtat, ha sjungit och jublat. Äntligen! Nu kommer sanningen fram till folket, nu blir det förändring ty allt som behövs är ju kunskap.
”Jag får sparken om mitt namn kommer ut”, säger en mellanchef på Skogsstyrelsen. ”Vi är många här som är djupt frustrerade, men det anses illojalt att tala ut.” Han säger att varje gång skogskonsulenterna försöker skärpa sin tillsyn kommer order från departementet att låta bli.”
Inte ens det faktum att folk ändå verkar uppröras och bry sig kommer leda till någon ändring. För regeringens (liksom säkert även alternativa regeringars) syn är det Eskil Erlandsson uttrycker.
”Jag föreställer mig att någon äger marken”, svarar Erlandsson. ”Av äganderätten följer förfoganderätten.”
Ändå pyr långt, långt nere i djupet av min mörka själ ett litet hopp. Tänk om……..
… om detta att debatten om den svenska skogen är förpassad till kultursidorna är för att göra den ofarlig. Samtidigt fortsätter skogsindustrin att äga frågan i den “riktiga” världen.
Maciej Zarembas artikel ligger nu även på nätet, kultursidorna.
…ni vet de där almarna i Kungsträdgården, på den tiden kunde människor göra en liten skillnad. Ibland räckte det att saker uppmärksammades och sanningar kom fram så kunde saker förändras, ibland, hur är det nu?
Egentligen borde jag ha jobbat för fullt i helgen men istället har det blivit en del tid i skogen. Som vanligt kan man inte njuta odelat. Ständigt nya spår av en brutal och ofta totalt obegriplig skogsskövling i stort som smått gör mig till nervvrak.
Skydda Skogen har genomfört en kampanj mot IKEA på grund av deras urskogsskövlingar i Ryssland. Först blev jag besviken, borde vi inte kämpa för skogen här hemma i stället? Ständigt ska vi uppröras över vad som sker i andra länder och inte låtsas om att det är än värre på hemmaplan. Men vid lite eftertanke kan jag förstå, det är ett sätt att få medial uppmärksamhet. Kanske fler medlemmar, större möjlighet att synas även med svenska skogsfrågor.
Det är media som styr, blanda in IKEA, Kungen eller Ranelid så kanske även något så viktigt som svensk skogsnäring kan få ett ögonblicks uppmärksamhet.
Här är väl på sin plats att erkänna att just i dag har Maciej Zaremba en artikel i DN, (pappersupplagan men någon vänlig själ har lagt en länk till pdf på Facebook) om detta, han kallar det för Sveriges nya miljonprogram.
Läs artikeln, den avslutas
På hyggets tredje dag stod några praktfulla träd närmast husen kvar. Bland dem en väldig gran, 270 centimeter i omkrets, troligen ett av Storfors äldsta vittnen. Då har bolaget ändrat sig i sista stund? Nej, inte alls, trädet är bara för mäktigt för skördaren, måste tas ned för hand, upplyser maskinisten. Jag förstår, så här grovt virke är förstås extra begärligt? ”Nej, den här vill inget sågverk ta. Den står så nära huset att den är säkert full med spik efter fågelholkar.” Så vad blir det av den? ”Massa, papper eller kanske blöjor.”
Fortsättning följer skriver Zaremba. Kanske kan artiklarna upplysa och uppröra delar av svenska folket men kommer det i sin tur att leda till någonting? Så går det ju inte till nuförtiden, annat var det ändå på almarnas tid.
För några veckor sedan bevistade jag ett seminarium om rovdjursturism, Large 2012 som Ekoturismföreningen arrangerade.
Om vi undantar inledningen, seminariet öppnades av handelsminister Ewa Björling, totalt meningslöst, varför uppta den dyrbara tid som aldrig räcker till vid sådana här tillställningar med ointressanta floskler? Dessutom kom hon försent och pratade för länge innan hon svepte ut ur salen följd av en liten kostymklädd uppassare lämnandes arrangörerna med ett sprucket tidsschema.
I alla fall, bortsett från det så var förmiddagen jätteintressant, upplyftande och inspirerande. och jag brukar inte ta till sådana ord i första taget. Först ut var Frans Schepers från Rewilding Europe som jag knappt hört talas om innan. Vilket fantastiskt projekt, de siktar på att år 2020 ha “återförvildat” en miljon hektar fördelat på 10 områden i Europa. Fem av dessa är redan utsedda, de resterande fem ska de bestämma 2013. Det är fritt fram att nominera. Bergslagen skulle passa bra, eller norra Värmland/västra Dalarna. Men sluta drömma nu, “dä gåår allri” som en äkta Hälleforsare skulle säga, och jag håller med. Det går nog aldrig i Sverige. Hur skulle man kunna få jägare eller markägare att ens ett ögonblick överväga att ge upp något som de betraktar som sin “rättighet”. Nej Sverige är nog kört, men någon annanstans kommer det säkert att lyckas. Jag är annars ingen vän av stora “projekt” men i det här fallet är det enda möjligheten. Jag önskar verkligen Frans Shepers och hans vänner lycka till.
Därefter berättade Derek Goldman om potentialen i vargturismen med utgångspunkt från Yellowstones Nationalpark. Positivt och intressant om en lyckad återintroduktion av vargen och alla människor som gläds åt den, och gör av med massor av pengar på kuppen. Tyvärr finns också samma inskränkta kepsprydda egoister där som här och dessa har börjat höras mer och mer. Derek Goldman förstod att vi hade samma problem men trodde att det var “less intense” här. Där har han nog fel ändå.
Stefan Fölster,chefsekonom på Svenskt Näringsliv har gjort sig känd som en förkämpe för svensk rovdjursturism. Han berättade massa skojiga saker om vad som möjligen kan bli nya trender i viltskådning. Dessutom visade han en karta över Sverige där de kommuner som ligger illa till, med hög arbetslöshet, dåligt näringslivsklimat m.m. var rödfärgade. Han sa också att det sämsta en kommun kan göra är att bestämma sig för att satsa på en viss sak, och att pytsa ut bidrag. I stället bör man satsa på allt som kommer naturligt genom att förenkla och underlätta på alla vis för de som vill utveckla något företag.
Det var lite lustigt, mitt i det allra rödaste området, i en kommun som bestämde sig för att satsa på en viss, helt apart sak, där bor jag. Och ja, det gick åt helsike, och politikerna här struntar fullständigt i vår guldgruva, naturen.
Anders Ståhl och Marcus Eldh berättade lite om sina respektive verksamheter med Rovdjursturism.
En mycket entusiastisk man, Lars Håkansson, bosatt på en ö i Mexikanska golfen med Amerikas största stam av livsfarliga alligatorer och massa andra rovdjur berättade att det minsann inte var några där som ville ha bort några rovdjur.
Han var dessutom den ende som rakt ut tordes säga att vi skulle ha många många fler vargar i Sverige. Denne man var tidigare VD för filmbolaget Warner Bros i Sverige, ett sådant där bolag som jag närmast betraktar som ondskan på jorden, lite lustigt det med, (jag är visst lättroad i dag).
En tjej berättade om något projekt hon haft i ett år, Destination Järvsö, med “ny typ av kartläggning för gemensamma planeringsprocesser för samverkan mellan safariturism och bygdens övriga aktörer” (enligt programmet). Och jag är ledsen att behöva säga det, det var ointressant och verkar inte ha gett någonting, annat än naturligtvis ett jobb för den som hållit på med det, som vanligt med dessa “projekt”.
Nåja, hon var glad och entusiastisk i alla fall. Liksom alla andra, tills det blev dags för Pauline Palmcrantz från fäbodbruket och Berit Wallin-Håkansson från fårnäringen i Västmanland att inta podiet.
Nu var det som om någon dragit ner rullgardinen. Det positiva förbyttes i ett kompakt hånfullt motstånd mot allt vad rovdjur heter. Fårnäringskvinnan lutade sig röd i ansiktet tillbaka i stolen efter att ha levererat sin välrepeterade replik “-Har ni någon quickfix åt mig”, och tro mig, det var inte inbjudan till något samarbete det rörde sig om.
Palmcrantz gick på i vanlig ordning om alla vargrevir som hon “berördes” av. När vissa saker ifrågasattes av Anders Ståhl, som tydligen har oturen att bo granne med henne fick hon backa något men hon lyckades ändå förmedla det hon ville, allt är ett helvete och bara hon vet bäst. Fäbodbruk i Sverige är trots allt en skattefinansierad verksamhet, något uns av ödmjukhet hade kanske varit på sin plats.
En ilsken kvinna i publiken fick mikrofonen för att ställa en fråga och förklarade att hon bara ville tala om hur det var. Hon var från en sameby i Idre och där var livet uppenbarligen också ett helvete. Och länsstyrelsen i Dalarna, de följde inte lagen dom inte. Någon motivering för det påståendet gavs inte men det var uppenbart att hon tyckte de skulle ge tillstånd till att utrota alla djur i trakten, utom renar.
Faktum är att just renskötseln kring Idre utgör rena dräneringshålet för våra vargar. Ett ganska ansenligt antal vargar har skjutits i skyddsjakt i området under det senaste året. Man skulle kunna säga att några få renägande familjer är orsak till att vi inte har ett naturligt flöde av varg genom landet. Sunt?
Redan innan hatdamerna drog ner rullgardinen så hade solen gått i moln en stund när jägareförbundets ordförande Torsten Mörner, ställde sig upp och höll något slags försvarstal, uppenbarligen provocerad av de positiva och inbjudande inlägg som varit. Någonstans hade han hört någon nämna utrotning av rovdjur och det fick honom att känna sig så träffad att han måste deklarera att jägareförbundet i sin stora nåder alls inte ville utrota vargen utan den skulle få existera i en gigantisk numerär av 200 djur på Skandinaviska halvön. Det enda problem jägarkåren hade med varg gällde enligt honom löshundsjakten. Något problem att dela med sig av älgköttet hade de absolut inte. Mörner kanske ska tala om det för sin jaktvårdskonsulent Vulgäre Glöersen som utrycker sina åsikter om saken på förbundets hemsida med orden att “det är vansinnig politik att älgarna ligger utskitna på skogsbilvägarna”.
Nå, Torsten Mörner inledde i alla fall sitt lilla försvarstal med att, som så ofta görs, beklaga att den här frågan är så “polariserad”. Så nu undrar jag, om en part är egoistiska extremister som vill utrota djur ur vår natur för att de inte passar deras intressen och driver enorma kampanjer för detta där lögnerna och överdrifterna saknar gränser, och den andra parten bara har självklara menlösa åsikter som, omvandlat till floskelord, lyder biologisk mångfald i våra skogar, kan man tala om polarisering då? Kan man polarisera med bara en pol, typ?
….på Skydda Skogen till exempel.
Själv tycker jag som nedan.
I morse hörde jag något på Ekot som fick mig att inse att det inte finns några gränser för klimathysterins hot mot naturen.
LKAB vill kompensera sina koldioxidutsläpp med att gödsla skog med avloppsslam. Jag orkar inte ens kommentera det.
Eftermiddagen var trevligare. Tog och gick en sväng. Det är rätt fantastiskt att bara kunna gå ut genom dörren och in i skogen. Spår av rådjur, hare, räv och älg, och längst skogsvägen hade två vargar traskat. De vek av ungefär där man kan se vårt hus.
Dessa stackars vargar som det är ett sådant evigt tjat om.
Också på Ekot idag, och i DN om “ny lag som kan stoppa utsättning av vargvalpar”. Ny och ny, den där jaktförordningen ändras ju var och varannan vecka i försök att hålla diverse idioter lugna samtidigt som man låtsas ta ansvar för våra djur. Äsch, jag orkar inte kommentera det heller.
För en vecka sedan skrev jag upprört här om att man tänkt sig att köra skogsmaskiner på en väg från 1600-talet. Eftersom jag inte vill bidraga till spridandet av osanningar i världen så måste jag erkänna att jag hade fel, det var inte vad som avsågs med snitslarna.
Samtidigt bekräftade mitt känslomässiga och ogenomtänkta skrivande just vad jag menade med inlägget. Det är svårt att känna sinnesro mitt i skövlingen.
Powered by WordPress