Smutsigtmjöl

En gång i tiden var Norge Sveriges fattige lillebror. Nu är norrmännen de rika imperialisterna som härjar i bananrepubliken Sverige. Lite grov historik kanske men inte så långt från sanningen i alla fall.
Mycket av riskkapitalet som satsas i vindkraft på svensk mark kommer från Norge, här kan de få hög utdelning på sina oljemiljarder. Maud Olofsson & Co. har ordnat så fiffigt så att du och jag betalar med våra surt förvärvade slantar, och därtill med en förödd natur och mänskligt lidande. En av följderna av vindkraftsutbyggnad är att vi måste bygga ut även vattenkraften, för producera reglerkraft till ledningarna.
Som om inte detta vore nog vill man nu till och med leda om våra älvar till Norge. Är det här hämnden för att vi varit ett taskigt storebrorsland tro?

Två goda nyheter på två dagar, sådant är man inte bortskämd med.
EU går vidare med sin kritik av svensk vargpolitik och Maud Olofsson avgår. Måtte det här nu ge utrymme för en vändning i svensk energipolitik så vi slipper förvandla vår natur till ett förlustbringande industrilandskap. Och tänk om hon kunde ta med sig den inkompetente pajsaren som kallas miljöminister också, men det är väl att hoppas för mycket.

Jag har visst haft min sedvanliga julsvacka i bloggandet. Vet inte varför det alltid blir så. Jag är inte den som har massa plikter kring julen direkt utan är hemma och slappar. Fast jag håller mig inte riktigt lika uppdaterad som vanligt om vad som händer i världen. Det är mycket man missar om man bara lyssnar på ekonyheterna.
Nu är ju tiden för återblickar på året som gått, själv minns jag inte om saker hände för fyra månader eller fyra år sedan och låter mig gärna påminnas om vad som hänt 2010.
Som Eyafjallajökuls välsignelser, vulkanen som stoppade flygtrafiken. Jag tänkte på den idag när jag tog en liten skidtur här hemma i skogen och stannade upp för att lyssna på den totala tystnaden, den där som nästan värker i öronen. Naturligtvis bröts den av dånet från ett flygplan, under min korta tur hörde jag det där förbannade oljudet flera gånger och kanske missade jag att notera det någon gång också för att man är så van vid det. I våras däremot, då njöt jag av att det var ovanligt tyst från himmelen.

Någon tystnad att njuta av får aldrig offren för vindkraftsterrorn uppleva, det finns det många vittnesmål om. I dagens DN skriver konstnären Lars Jonsson och filmaren Jan Troell om vindkraften ur ett landskaps- och naturskyddsperspektiv. De får sagt en hel del bra saker, som att tala om att statens “forskningsprogram” Vindval inte är annat än oseriös statlig propaganda. “I glättiga broschyrer illustrerade med fotografier av kvinnor och barn serveras påståenden som ”vindkraftsetableringars negativa effekter på miljön har hittills visat sig vara små och få jämfört med effekterna från andra verksamheter”. Vindval är knappast att betrakta som ett forskningsprogram utan snarare ett politiskt instrument för att kratta manegen för vindkraften.”
Jonsson och Troell fokuserar på några få av alla vindkraftens gigantiska problem.
“Om vindkraften skall byggas ut i den takt och i den omfattning som regeringen bestämt, kräver detta mycket stor omsorg om lokalisering och hänsyn till naturvärden och människors hälsa och miljö.”
Sant så, men den ska inte, får inte, byggas ut. Det finns ingen lokalisering som är försvarbar. Inte i människors närhet, som är huvudtemat i artikeln, men inte heller i obebodda trakter. Vår vildmark är en omistlig tillgång. Skadorna från vindkraftsbyggen är irreparabla.
Tyvärr är den nuvarande politiska korrektheten sådan att ingen som vill tas på allvar törs säga som det är – storskalig vindkraft är åt helvete ur alla aspekter.
Några snabba blandade exempel, förhoppningsvis får jag tid att motivera och länka m.m. vid ett senare tillfälle.
De enorma subventioner som gör vindkraften “lönsam” betalas av Sveriges medborgare och går huvudsakligen till utländska riskkapitalister. Det är ekonomiskt vansinne både nationellt och privatekonomiskt.
Vattenkraften måste byggas ut kraftigt för att leverera den reglerkraft som krävs för att jämna ut den instabila vindkraften.
Inverkan på landskapsbilden. De snurror som planeras är 150-200 meter höga och kommer sättas på varenda höjd i skogslandskapet.
Många människor kommer må fruktansvärt dåligt av det, naturturism blir omöjlig.
Obotliga sår i landskapet. För att transportera verken med sina enorma propellrar krävs i princip en rak “motorväg” genom landskapet för varje snurra. De gigantiska lyftkranar som krävs för uppsättningen tar sig inte fram på några kostigar de heller. Varje fundament görs av uppåt 700 ton betong. För “återställande” av platsen avsätter man en löjlig summa som inte täcker en tiondel av vad det kostar att ta dit kranen igen.
Bullret är outhärdligt för människan, vad det gör med djuren är det ingen som vet.
Det är livsfarligt att vistas i närheten, vintertid lossar stora isklumpar, även hela propellerblad har lossat vid flera tillfällen.
Det blir omöjligt att bedriva jakt bland vindsnurrorna.
Rovfåglar och fladdermöss massdödas av vindkraftverken.

Jag orkar inte skriva mer, då bryter jag ihop så här på årets sista dag vid blotta tanken på det här eländet.

En person är dock glad över mammas politiska vansinnessatsning.
Just det, Maud Olofssons son tjänar storkovan.

Nåja, Gott Nytt Vindkraftsutbyggnadsfritt År önskas ni alla.
Och vill ni hellre bli deppiga så titta här: