Smutsigtmjöl

Jag har många fåniga käpphästar. En av de senaste som jag tänkt mycket på är att uppskattning, eller kanske snarare önskan om att få andras uppskattning, kan vara livsfarligt och leda till ett oärligt samhälle.
De flesta människor verkar fästa alldeles för stor vikt vid vad andra tycker om dem och försöker därför ständigt vara till lags. Det är en dum livsstrategi tycker jag. Både för den som är van att få beröm och för den som sällan får det kan det bli rena knarket om de saknar självkänsla, (vad det nu är, det kräver nog ett eget blogginlägg).
Självklart fattar jag att uppskattning och beröm är något positivt, något vi alla behöver men vi får inte förlora oss själva så att omgivningens uppfattning om oss blir viktigare än vår egen.
Återigen en fråga om självkänsla. Något som vi har fått i olika portioner redan när vi föds och som sedan byggs upp av den villkorslösa kärlek, uppskattning och trygghet vi förhoppningsvis får av våra föräldrar därefter.
Har vi den självkänslan kan vi klara ganska mycket beröm men vi behöver det inte. Utan självkänsla blir vi beroende av andras uppskattning som en alkoholist av sprit, vi får aldrig nog och den ger egentligen ingen tillfredsställelse.
Usch! Jag erkänner, jag vet inte ett skit om det egentligen och det här var nog det mest kvasipsykologiska dravel jag skrivit någon gång. Men jag kan ändå skriva det eftersom jag räknar mig till den första kategorin och därmed skiter blankt i vad folk tycker 😀 ( Nåja nästan i alla fall)
Orsaken till att jag tar upp ämnet i dag är att jag grubblat över vad som får en erkänd och hyllad fotograf att ljuga och manipulera bilder på ett sätt som måste skada honom oerhört. I princip har han väl raserat allt han byggt upp under sitt yrkesliv. Varför?
Jag har följt han blogg till och från under några år och slagits av hur han hyllats som fotograf och människa på ett sätt som för mig känts överdrivet. Vad gör man när man redan gjort så mycket, fått så mycket erkännande och hela tiden får höra vilken fantastisk människa man är. Om man har dålig självkänsla så vill man kanske ha mer och göra ännu mer fantastiska saker. Kanske är det lätt att börja ljuga för sig själv och andra för att uppnå detta.
Hela historien är tragiskt tycker jag, påhoppet som startade det här var bara obehagligt, raljant och okunnigt.
Ändå råkade det vara sant, något som bevisats av idoga detektiver på Flashback och nu finns att se lite varstans. Och det tycker jag faktiskt är bra. Det är i det stora perspektivet nästan alltid bra att sanningen kommer fram. Det som så ofta kallas “mobben på internet” kan leda till en bättre värld alltså.