Turerna kring tragedin med den fuskande naturfotografen fortsätter. Uppenbarligen pågår ett luskande om äktheten i även hans äldre bilder och Naturvårdsverket tar ifrån honom utmärkelsen Årets naturfotograf 2010. Pengarna som följde med får han behålla och det tycker jag är bra för hans inkomstmöjligheter i övrigt har minst sagt försämrats för ett tag framöver. Inbjudningarna att hålla kurser och föredrag lär inte dugga så tätt som förr.
Det han gjort är så uppenbart korkat så det är oerhört intressant rent psykologiskt. Det finns de som tycks tro att det bara var en kalkylerad chansning, går det så går det, och ingen big deal. Han som skrivit detta i DN har antagligen ingen aning om vilken mästarstatus fotografen hade hos sina fans och lärjungar, hur han höjdes till skyarna även som människa och naturorakel. Och hur han ställde till det med sina “observationer” för länsstyrelsen och andra. Nej, gör man så här så har man mentala problem, men det har vi ju i och för sig lite till mans.
Han har ju också fått gå ur föreningen Naturfotograferna, och apropå denna råkade jag häromdagen bläddra i en bok de gav ut 1985, med bidrag från drygt 60 av deras medlemmar. Det slog mig att de alla var män så jag tog och kollade upp hur det ser ut bland deras medlemmar idag. De har 122 medlemmar, varav 4 st kvinnor. Jag måste säga att jag blev lite förvånad, skulle nog ha gissat på 15-20 st. i alla fall, men fyra.
Det är inte så att jag tycker att det är något problem i sig, där är jag väl på tvärs med den allmänna PK-opinionen som alltid skriker högt om det finns för lite kvinnor i en församling. För lite män brukar däremot sällan framställas som något bekymmer.
För övrigt antar jag att det är fyra kvinnor i Naturfotograferna med ledning av deras förnamn. Om Gudrun Schyman och hennes polare får som de vill, att flickor ska få döpas till Kalle och Axel, så kan man inte göra sådana antaganden längre och därmed får de ett mycket besvärligare jobb när de ska klaga på könssammansättningen. Det har de inte tänkt på inte 🙂
(Det är kanske bäst att jag påpekar att jag inte bryr mig alls om kvinnor får heta Pär eller ej. Maria är väl ett manligt namn på många håll och här kan väl både Kaj och Robin vara av båda kön.)
I alla fall blev jag faktiskt förvånad av att det var så få tjejer med i föreningen Naturfotograferna. Det är lätt att dra till med klyschor om vad kvinnor respektive män vill och prioriterar och det mesta stämmer säkert också men det finns ju ändå många tjejer som är minst lika hängivna som gubbarna.
Det vore kul om någon av Naturfotograferna läste här och ville kommentera saken, men det är ju knappast troligt 🙂
Fyra tjejer, mutter mutter.
September 12, 2011
Fyra fotande flickor
12 Comments »
RSS feed for comments on this post. TrackBack URL
Det är bara så. De kurser jag deltagit i har det funnits några få kvinnor men sedan upp på mer professionell nivå är det män. Kanske är det tekniska intresset, många har varit ingenjörer? Kanske är det orken att kånka prylar? Kanske är det orken att sitta ute i dagar? Eller törs man säga att män är bara bättre i detta fall? Nä, det törs man väl inte…min gubbe var bättre än jag, det är bara stå ut. Men jag lagar bättre mat.
Comment by elina — September 13, 2011 @ 08:33
@Elina
Klart att du törs säga 🙂 fast jag är inte så säker på att jag håller med just när det gäller detta. Då tror jag mer på det där med tålamodet att vara ute, och kånkandet kanske. Vad väger egentligen en bra utrustning med ett långt tele och allt vad man tycker sig behöva?
Comment by ylva — September 13, 2011 @ 18:05
Visst är det sorgligt att så få kvinnor sökt och fått medlemsskap i / N, men det kommer säkert att ändras i framtiden. Allt fler kvinnor fotograferar och inriktningen tycks ofta vara estetiska bilder gärna makro, som inte ställer lika höga krav på att släpa runt på tunga prylar. Personligen har jag tänkt att problemet att kissa i en flaska, när man tvingas sitta instängd i ett trångt gömsle ofta ett halv dygn eller mer, också är en begränsande faktor. Eller oviljan att ensam vistas i skog och mark. Jag kan inte påminna mig om att jag har träffat på en ensam kvinna i “mina” skogar någon gång under de 45 år som jag själv har fotograferat.
Ulf Risberg / N
Comment by Ulf Risberg — September 13, 2011 @ 11:10
Det borde inte vara något problem att ha en potta i gömslet, det kanske är besvärligt om man är i sällskap men oftast är det väl bättre att vara ensam.
Och där tror jag du är sanningen på spåren, kvinnor drar sig mer än män för att tillbringa natten ensam under en gran eller i ett gömsle. De törs inte helt enkelt, och det är nog inte djur de är rädda för utan människor. Eller ska jag säga vi? Men på dagen? Själv tycker jag att det egentligen är skönast att vara ensam i skogen men när jag ser tecken på mänsklig aktivitet, om så bara ett jakttorn, så känns det genast lite otrevligt.
Kul förresten att du fattade vinken, även om den var grov 😀
Comment by ylva — September 13, 2011 @ 18:21
Att vara rädd för människor när man ligger ensam ute i mörka skogen verkar ju vara bra onödigt. Det kan väl inte finnas en tryggare plats. Hur skulle någon kunna hitta mig överhuvudtaget. Enda faran jag kan tänka mig är på tjäderspel om någon tjuvskytt för traditionen vidare och “springer” på speltjäder och man råkar bli träffad av ett vådaskott. Den mikroskopiska risken blir ju knappast större för en kvinna.
Comment by Ulf Risberg — September 14, 2011 @ 09:34
Jag håller fullständigt med dig Ulf, det är definitivt den tryggaste platsen!
Men ändå tror jag att det finns någon slags inbyggd rädsla hos tjejer. Vi är helt enkelt fega stackare 😀
En tjej som körde skoltaxin här förr höll på att köra i diket av skräck när hon såg ett rådjur, och berättade för barnen om hur hon en gång av sin pojkvän lämnats ensam i en sommarstuga och detta var så skräckfyllt att hon kröp under sängen och drog ett täcke över sig.
Jag tror att jag måste distansera mig ifrån mitt kön och gå och lägga mig i skogen snart. Inte under älgjakten dock för om någon skulle skjuta mig så är jag inte så säker på att det skulle vara ett vådaskott…
Comment by ylva — September 14, 2011 @ 10:03
Man kanske inte ska generalisera allt för mycket. Rädsla för inbillade faror finns nog bland båda könen. Att vara mörkrädd t.ex. Eller för vargar. Stora kaxiga kararlar uttalar ju ofta sin rädsla för dessa “bestar”. Och vilka svimmade i kön när det var dags att få någon spruta i lumpen. Jo ofta den som man trodde var tuffast. Eller grinade när skolsköterskan skulle vaccinera (mot polio eller vad det var? ). Jo de största och tuffaste killarna. Jag har alltid undrat – hur kan det vara möjligt? Men jag skall väl inte säga något. Jag minns att jag var rädd för spindlar när jag var pojk. Otroligt! Ulf Risberg
Comment by Ulf Risberg — September 16, 2011 @ 12:22
Men det är ju så roligt att generalisera!
Fast de generella uppfattningarna om grupper är helt oväsentliga i praktiken eftersom det alltid finns massor med individuella undantag.
Hur har du det med spindlar nuförtiden? Kryper så nära du kan med ett macro antar jag 🙂
Comment by ylva — September 17, 2011 @ 07:25
Spindlar är ett ganska ofta förekommande motiv. Kolla gärna min hemsida! kan egentligen bara påminna mig ett par tillfällen då jag har varit rädd för spindlar. Senast i tioårsåldern då jag hittade en,som jag tyckte, jättestor spindel som kröp på en skogsväg. Det blev ett fasligt pillrande för att få in den i en tom tändsticksask. Trodde det var en förrymd exotisk giftspindel, men det visade sig vara en helt ofalig svensk kärrspindel.
Comment by Ulf Risberg — September 19, 2011 @ 15:39
Hittade precis denna blogg och som medlem (om än väldigt nyinvald) i ovan nämnda förening så kan jag vara beredd att hålla med om antalet kvinnliga medlemmar. Det borde vara fler och jag kan rada upp ett antal kvinnliga fotografer som jag tycker borde ansöka om medlemskap, rent bildmässigt. Men det handlar även om att ha en vilja att vara med i föreningen, jobba efter föreningens etiska principer och tillslut skicka in sin ansökan med en kollektion av sina 150 bästa bilder…och vara beredd på att man kan bli refucerad. Det viktiga då är att man inte ger upp och återkommer med en omarbetad kollektion.
Hoppas att jag inom nått år eller så får se fler invalda kvinnliga naturfotografer på våra möten, det ser jag isf bara som glädjande.
Men för att komma med måste man som sagt först och främst ansöka…
Comment by Daniel Stenberg/N — December 11, 2011 @ 11:54
Tack för kommentaren och lite mer inblick i hur det går till. Du får väl puscha lite på de där kvinnorna du tycker platsar.l
Comment by ylva — December 12, 2011 @ 20:54