Smutsigtmjöl

Det är roligt med människor. På individnivå tycker jag väldigt bra om många människor, men när det kommer till grupper och till stora delar av befolkningen blir jag mest uppgiven, folk är idioter. Punkt.
Men med individerna förhåller det sig ibland annorlunda, en stor del av min energi får jag från andra människor. En sak som jag förvånats över till och från är hur olika vi uppfattar människor.
Jag tycker om varma och snälla personer som bryr sig om sina medmänniskor, har mentalt mod, intresserar sig för mer än en sak, är easygoing och inte minst viktigt, är ärliga. Jag tycker jag känner några sådana personer, det konstiga är att jag vet andra personer som uppfattar dem som stöddiga och otrevliga.
Det går åt andra hållet också. Nuförtiden tycker jag mycket sällan illa om folk eftersom jag har förmånen att oftast kunna styra vilka jag umgås med. (Människor som tråkar ut mig vägrar jag helt enkelt att stå ut med, livet är för kort för det.) Men jag minns en person som jag tyckte omedelbart och rejält illa om för några år sedan, (hmm, det var nog för sisådär 15-16 år sedan, jag ÄR bortskämd). Jag tyckte att hon rent faktiskt och objektivt var förfärlig tills jag hamnade i en grupp av människor som jag inte kände och en av dem helt oprovocerat säger -Är inte NN underbar, man blir glad bara man ser henne!
Det fick mig att inse att det där med mänskliga kvalitéer och personkemi är högst individuellt.
En tes jag har är att det är jätteviktigt att ett par har ungefär samma uppfattning om andra människor för att passa ihop, eller snarare tror jag att det är så att de som passar tillsammans har en likartad syn på livet som får dem att gilla samma människor.