Nu är den stackars finskryska vargtiken på vandring igen. Spikrakt norrut, tillbaks till den dryga halva av landet där inte vargen tillåts leva på grund av rennäringen. Jag har skrivit lite om behandlingen av henne tidigare. Sedan dess har jakten stoppats av förvaltningsrätten, hon har övervakats och stressats och till slut flyttats söderut en fjärde gång.
Ingen människa kan tro att det ska fungera, kanske hoppas de att hon ska förolyckas i hanteringen eller på vägen hem. Eller om jag ska försöka vara välvillig, att renarna ska ha flyttats när hon kommer tillbaka och att hon då bara ska ta älgar och allt ska vara frid och fröjd.
Det skulle inte hjälpa, när nästa dödsföraktande friare eventuellt skulle dyka upp och paret etablera ett revir så skulle rennäringen kräva deras försvinnande.
Även om paret etablerade sig utanför åretruntbetet, vilket alltså varit fallet med finskryskan tidigare, så flyttas renarna dit igen i höst. Och när det gäller rennäringen och varg är ordet nolltolerans för en gångs skull helt adekvat.
Rennäringen muckar man inte med vilket har sin förklaring i att samerna är ett ursprungsfolk.
Vad som är mer svårbegripligt, även om jag i och för sig skulle kunna fylla en A4-sida med korruptionsanknytna förklaringar, är att man inte heller muckar med jägarkåren. Vad än jägarförbundet må kräva så får de det serverat på silverfat.
Det senaste är att regeringen ändrat i jaktförordningen så att en person som dödar ett rovdjur för att freda tamdjur inte längre ska anmäla det till polisen. I stället ska länsstyrelsen nu göra en första bedömning och om de anser att det finns misstanke om brott ska de i sin tur anmäla till polisen.
Skälet till att jägarna – för det är jägare det rör sig om även om det alltid talas om djurägare, det är ju inte så att skjutvapen och licens ingår i köp av får, hundar och kossor – skälet sägs vara att det är förnedrande att misstänkas för brott när man bara skyddat sin egendom.
Man kan, ve och fasa, till och med tvingas vara utan sina vapen ett par dagar medan utredning pågår.
Att utreda en händelse som skulle kunna vara ett allvarligt brott betraktas alltså som kränkande. En kränkning som den känsliga och fläckfria jägarkåren nu slipper när länsstyrelsen kommer istället för polisen menar man.
Jag vill inget hellre än att jägare och djurägare ska ska sluta vara så upprörda och kränkta hela tiden så det här skulle kanske kunna vara en god idé då? Men det finns åtminstone fyra stora frågetecken.
Är länsstyrelsens personal, biologer och spårare, de mest kompetenta att bedöma skottvinklar, hitta kulor, förhöra gärningsmän och vittnen etc?
Hur ska länsstyrelsens personal ha ryggrad och auktoritet nog att ifrågasätta och kritiskt utreda människor som de ofta har kontakt med i andra sammanhang??
Är det inte mycket mer “kränkande” om polisen dyker upp nu, med det nya systemet, än förut när det var den vanliga rutinen och inte på något vis utpekande av någon som brottsling???
Det måste ju ändå hända ganska ofta att länsstyrelsens, i ämnet outbildade, personal ser oklarheter som de ber polisen titta närmare på. Eller är det just det som är meningen att det aldrig ska ske????
Landsbygdsminister Eskil E. motivering till beslutet att ändra jaktförordningen är egentligen fullständigt häpnadsväckande. Det blir mer rättssäkert utan polisen!
Nog borde det ha varit en godbit för pressen, min rubrik ovan borde ha stått på Aftonbladets löpsedel i stället men ingen reagerar.
Jag undrar om justitieminister Bea A. reagerade, antagligen inte. Rättssäkerhet är inte hennes bästa ämne varken åt ena eller andra hållet.