Ett kvarts år har passerat sedan jag skrev här senast. Jag vet inte varför, det är väl meningslösheten i det hela som kommit i kapp mig.
Vansinnet rullar vidare där ute och inget kan jag göra åt det. Det är nästan så jag har slutat hålla koll på nyheterna också.
Vissa nyheter har jag ändå noterat, om än inte satt mig in i, som Edward Snowdens avslöjanden om USAs avlyssning. Det blev ju en viss uppståndelse även i Sverige, och i EU bevars. Det enda jag kunde tänka när jag hörde svenska journalisters indignation var hur märklig deras reaktion tedde sig när de samtidigt inte reagerar över att vi är lika övervakade i vårt eget land.
Och de hycklande EU-politikerna var närmast parodiska och gjorde mig smått illamående. Och Storbritannien som tydligen är bland de värsta, hycklare.
Och varför talar man inte mer om Bradley Manning? Varje svensk vet nog att Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea i ett visst antal dagar och det är väl bra, men varför går inte människor man ur huse i alla demokratiska samhällen och demonstrerar för Snowdens, Mannings och Asanges skull?
Jag tror jag vet varför. De tre är inte särskilt snälla mot oss, de har talat om sådant som vi inte vill veta och inte vill förstå. Så innerst inne håller vi med USA, spärra in de djävlarna och kasta nyckeln.
Förresten tycker jag det är dumt att skriva hur många dagar något pågått. I mina öron låter dagar inte mycket, oavsett siffran framför. Tolv år däremot.
Jag är inte helt säker på vad Hey Big Brother, Rare Earths låt från 1971, handlar om men rätt bra är den.