En del tror att “rovdjurskramare” tycker att rovdjur är mycket ädlare än andra djur och att de som närmast heliga inte får dödas. Så är det naturligtvis inte.
Så varför kan man då acceptera exempelvis älgjakt men inte varg- eller björnjakt?
Det handlar främst om tre saker, behovet eller nyttan av jakten, populationens status och hur etiskt den kan bedrivas.
Vår mycket stora älgstam orsakar skador för miljardbelopp på skogen, (eller på tallplantagen ska man kanske säga).
Varje år dödas ett tiotal människor, och ett hundratal skadas svårt i älgolyckor i trafiken. Grovt räknat dödas en älg i timmen, dygnet runt, året runt i trafikolyckor. Varje incident orsakar mänskligt lidande i olika grad. Kostnaderna för de materiella skadorna är enorma.
På en del håll svälter älgarna, en följd av att jägarkåren trissat upp en för stor älgstam.
Älgen jagas för köttets skull.
Trots en på vissa håll tät björnstam är skador så gott som obefintliga med undantag för renskötseln.
Björnen jagas för nöjes skull. Det är “häftigt” att döda en björn.
Det finns mycket gott om älg, den finns i hela landet men sammansättningen och “kvaliten” på djuren är på sina håll dålig.
Björnstammen betraktas som livskraftig men inventeringarna är osäkra och gamla. Arten är känslig för jakttryck och avskjutningen har ökat mycket kraftigt. Björn sprider sig långsamt och har inte återtagit sitt naturliga utbredningsområde.
Som vid all jakt förekommer skadeskjutning på älgjakten. Kalven följer kon så att risken att kon skjuts bort från kalven är inte så stor. Kalvar skjuts bort från mamman.
Björnen har ett litet träffområde och björnjägare blir lätt nervösa. Skadeskjutningar har varit vanliga.
Det är förbjudet att skjuta björnhona med ungar men det sker ändå i flera fall varje år. Naturvårdsverket har beställt forskning på ungarna som blir moderlösa. man vill veta om de överlever. I nuläget säger forskarna att åtminstone hälften av ungarna kan överleva om de förlorar sin mor vid midsommar, troligtvis fler senare på året.
Björnen jagas med flera hundar som förföljer och trakasserar den tills den stannar och försöker freda sig. Då skjuts den ihjäl.
Särskilda björnjägare och björnhundshållare åker runt mellan länen och tillhandahåller sina “tjänster”. De dödar djur för att det är kul.
I går dödades en björnmamma med tre ungar, inte vid björnjakt utan av en hundförare på älgjakt. Det var den vanliga dödliga kombinationen av lös hund, vapen och rädsla. När jägaren kom efter hunden som han trodde ställt en älg möttes han av en björnhona som gjorde skenattacker mot honom.
Det han borde gjort var att göra sig så liten som möjligt och lugnt pratande backa därifrån så hon förstått att han inte var ett hot mot hennes ungar.
I stället skjuter han ett par varningsskott. Naturligtvis gör det ingen som helst nytta utan bara förvärrar situationen. Vid nästa attack skjuter han henne.
Det är förståeligt att jägaren blev rädd, det är förståeligt att han, med begränsade kunskaper om björn, använde sitt vapen, men det var dumt. Och ytterligare tre björnungar har förlorat den mamma de behöver för att lära dem hur man lever ett riktigt björnliv.
Det var ändå en olycka och det skulle inte falla mig in att jämföra den här jägaren (som jag i och för sig inte vet något om) med de motbjudande individer som ägnar sig åt björnjakt. Läs om dem i Jaktjournalen, missa inte bilden längst ner, med det stolta paret vid 40-kilosbjörnen.
Det är alltid vapnen som ställer till det, det finns det forskning på.