På Newsmill finns emellanåt något intressant att läsa, eller roande, eller skrämmande, beroende på hur man vill se det.
Med anledning av “drevet” på Sofia Arkelsten, (någon Expressenmurvel hade tydligen smugit i buskarna och plåtat henne i tårar) skrev häromdagen en person vid namn Thomas Bäcklid en upprörd artikel där han krävde ackreditering av journalister. Några utdrag:
“Det är bra och viktigt att ha en journalistkår, som grävar fram nyheter av allmänintresse och utgör en kontrollfunktion av samhällets alla delar, inte minst av de som styr landet. Detta är en viktig grundsten för vår demokrati. Men det finns gränser även i detta.”
“Ska vi låta en journalist och en redaktör bestämma den gränsen själva eller ska vi sätta upp moraliska regler gemensamt?”
“En ackreditering, likt andra yrkesgrupper som elektriker och snart lärare, som visar på en viss lägsta nivå på utbildning, erfarenhet och kunskap om sitt ämne är det minsta vi alla kan kräva. Dessutom en typ av “innehållsdeklaration”, så läsarna får reda på vilka särintressen som har kunnat påverka journalisten…”
“Detta borde vara en självklarhet i ett samhälle, som gör anspråk på att kalla sig intellektuellt, har och ska ha höga krav på moral och vill ha beslut som är för allmänhetens bästa.”
Jag tror knappast vårt samhälle har några “anspråk på att kalla sig intellektuellt”, Bäcklid själv har det säkerligen, men tyvärr, de anspråken kan inte tas på allvar. Bombastiskt dravel som han säkert tyckte lät bra men som inte är annat än horribla angrepp på en grundbult i vår demokrati.
Nu är det ju så skojigt att Newsmill till skillnad från den här bloggen har massa läsare som gärna kommenterar och en del av dem hugger som kobror med benhårda men högst relevanta frågor. Detta fick skribenten att försöka slingra sig ur sin önskan om villkor för journalister som annars bara funnits i rena diktaturstater. I början var han kaxig och hånfull men han hamnade bara ur askan i elden med sina försök att påstå att han inte var för åsiktsregistrering samtidigt som han skrev sådant som “att säkerställa budskapet är korrekt” och ” “inte är med i politisk organisation…” Till slut gav han upp och stängde tråden.
Nog kan man väl lugnt påstå att medborgarens rättighet att vara medlem i politiska organisationer, och detta utan åsiktsregistrering, är en ganska viktig hörnsten i en demokrati. Det anser uppenbarligen inte Thomas Bäcklid, åtminstone inte i de fall som han får för sig ska vara undantagna.
Nå, varför tjatar jag så om en korkad artikel på Newsmill? Det finns faktiskt en djävligt allvarlig anledning.
Thomas Bäcklid är politiker, (för det “liberala” folkpartiet dessutom) visserligen “bara” fritidspolitiker i Stockholm men hans sätt att resonera är typiskt även för politiker på riksdags och regeringsnivå. De identifierar känslomässigt något problem och så tittar de genom ett sugrör på detta, avskärmande allting annat. Proportionalitet och konsekvensanalyser är ord som våra politiker på högsta nivå inte har en aning om vad de betyder, då kan man hamna så här snett. Det läskiga är att i riksdagen finns inga utomstående kommentatorer. Där leder blinda andra blinda.
Det vore bättre att flytta riksdagen till Newsmill!
November 4, 2010
Flytta Riksdagen till Newsmill
6 Comments »
RSS feed for comments on this post. TrackBack URL
Lite utanför själva inlägget kanske men…
Vad är en politiker?
Jag skulle ibland vilja höra din definition på en politiker egentligen ÄR för nåt. Lite mer uttömmande.
Är dom aliens från mars? En egen art? Var kommer dom ifrån? kläcks dom ur ett särskilt politikägg? Eller var fan kommer dom ifrån?
Jag har alltid i min enfald trott att de i grund och botten var vanliga människor från olika samhällsklasser som vill någonting (sällan samma sak som jag) och försöker göra något konkret istället för att som jag helst sitta hemma i skogen och gömma mig?
Jag har otroligt svårt att använda ett samlingsnamn för så många olika sorters människor som nåt slags sammanfattande skällsord.
Journalister, politiker, lärare, whatever…
Comment by kokospelle — November 6, 2010 @ 09:41
Det är en bra fråga.
Det är inte ens helt lätt att göra en saklig definition. Alternativ ett, en politiker är någon som i allmänna val betrotts med ett uppdrag. Det omfattar alla landstings- kommunal- och riksdagspolitiker men faktiskt inte regeringsledamöterna och då blir det ju lite tokigt, inte heller aktiva i politiska partier som av partiet nomineras till exempelvis nämndemansuppdrag eller till att sitta i olika delegationer.
Alternativ två, alla dessa grupper, vilket är betydligt rimligare.
Alternativ tre, dessa + aktiva i politiska partier.
Man kan gå ännu längre och påstå att alla enskilda eller organisationer och politiska skribenter skulle vara politiker. Det är de inte, de må ägna sig åt politik men är inte politiker. När jag använder ordet politiker är det mest enligt definition två.
Jag ansluter mig delvis till din alls icke enfaldiga tro om att det i grunden är människor som vill påverka samhället till det bättre. Många politiker jag känner, från kämpande fritidspolitiker i någon kommun till riksdagsledamöter är trevligt folk som vill väl. (Lustigt nog står de trevligaste längst ifrån mig på den gängse politiska skalan). Sedan finns det en ganska liten grupp som ser politik bara som någon slags karriärväg. För många är det, eller blir det, en kombination. Jag tror också att det till stor del, alls inte alla, är en viss typ av människor för vilka just det att få bestämma har ett egenvärde. De som hamnar i styrelsen för elevrådet och pensionärsföreningen och allt däremellan utan att egentligen vara intresserad av frågorna.
Så när jag nu erkänt att politiker inte är aliens så vad är det som gör att jag en lite ilsknare dag skulle definiera dem som folk med en halv hjärna, ett öra, två munnar och ett smalt rör i stället för ögon (hm, skulle ju bli en bra utomjording ju). Något måste ju hänt på vägen från ung engagerad person som vill göra världen bättre till detta. Jag tror att det kan vara, lite paradoxalt, både maktlöshet och maktberusning. Och så den här förbannade önskan att vara omtyckt som gör att antalet Tjalle Tvärviggar och motströmskärringar är alldeles för litet, de är så fruktansvärt viktiga. Konsensus och kontinuitet i grupperna mal ner människor, det är lättast att inte tänka själv. Och makt korrumperar och pengar korrumperar. Ju högre upp i hierarkien ju värre politiker.
Jag ser vad en majoritet politiker säger och gör och jag blir förbannad och omnämner dem som grupp fast jag kanske borde formulera mig så att det framgår att det finns undantag. Det gäller som du påpekar alla grupper, jag borde inte skälla på jägare utan på de jägare som……… o.s.v.
Comment by ylva — November 7, 2010 @ 12:23
PS för övrigt jag håller med i dina tankar i inlägget. Journalister får väl skriva vad dom vill och vara hur puckade som helst. Det är upp till oss att läsa och vara kritiska likaväl som det är upp till oss att engagera oss i politiken och att rösta i de demokratiska val vi har (i brist på ett bättre system). Sedan kan jag tycka medias makt är lite skrämmande men det är ju en helt annan sak och att många tror helt på det som “stått i tidningen” för att inte tala om vad de sagt på Rapport DÅ är det väl iallafall “sant”… DS
Comment by kokospelle — November 6, 2010 @ 11:22
Medias makt ÄR skrämmande, så det gäller att jaga journalister med blåslampa, liksom politiker och andra gräsliga folkgrupper i samhället, Oj, nu generaliserar jag visst igen 🙂
Comment by ylva — November 7, 2010 @ 12:27
Tack för det uttömmande svaret. 🙂
Vi hörs!
Comment by kokospelle — November 7, 2010 @ 16:47