Smutsigtmjöl

Idag har tre män, av en jävig hovrätt, dömts till fängelse för ett brott som inte existerar, medhjälp till fildelning, och de ska därtill betala horribla 46 miljoner kronor i skadestånd för påstådda förluster hos branscher som åtminstone delvis går bättre än någonsin.
Detta är så oerhört deprimerande att jag överlåter åt andra kunnigare skribenter att kommentera saken medan jag själv söker tröst i att bara skriva trams.
Ämnet blir dödsannonser, närmare bestämt symbolerna i dem. Förr var det så gott som alltid ett kors, sakta har mer personliga symboler smugit sig in för att numera dominera.
Inget fel i det, även om korset symboliserar döden i vår kultur även utanför religiösa kretsar. Utvecklingen av de här symbolerna har ändå stört mig. Först var det allmänna sådana som en blomma eller en fågel som lyfte mot skyn. Sedan kom det mer personliga saker som på något vis skulle definiera den avlidne. Det kunde vara katter, hundar, bilar eller politiska loggor.
Där någonstans började jag störa mig på fenomenet. Inte så att jag anser att man ska hålla på traditionerna eller att man inte skulle ha fullständig frihet att utforma sina egna, eller sina anhörigas snarare, dödsannonser utan på att jag blev lite illa berörd av den förminskning av den avlidne som det innebar. De efterlevande talade om för världen att den här personen hon var kattvän, endast detta. Eller den här mannen, illustrerad med en bild på en jägare med bössa över axeln, han hade inget liv förutom jakten etc. Och han som fick en detaljrik bild av en stor lastbil, var jobbet hans hela tillvaro?
Bilderna har också blivit mer och mer preciserade, numera är det inte en katt utan en siames eller perserkatt, inte en hund utan en tax eller fågelhund, inte en bil utan en Volvo eller Mercedes. Som sagt, det står var och en fritt men jag undrar om den döde verkligen skulle tyckt om denna insnävning av ett helt människoliv.
När ett litet barn har dött är det ofta en liten nalle eller något annat gulligt med i annonsen. För mig känns det inte konstigt men när en gammal människa går bort och får med sig en Disneysöt liten kattunge med rosett in i evigheten så slår min konservativa ryggmärg mig med en obehagskänsla.
Det senaste på den här fronten, som fått mig till den här meningslösa utläggningen, är de otydbara symbolerna. På sistone har jag fastnat i grubblerier över vad det är jag ser. Konstiga streck som vagt påminner om Linus på Linjen, eller någon slags ställning, två motställda hötappsliknande saker som vi mycket närgången granskning visade sig vara ett par söta hundvalpar o.s.v. Orsaken är nog att man i sin stävan efter orginalitet gör så mycket detaljer att de blir “oläsliga” i det lilla format det rör sig om.
Fast vad gör väl det här, offren är i alla fall döda.
Precis som rättsstaten.