Smutsigtmjöl

I går ondgjorde jag mig över lagstiftningshysterin men jag tycker själv att jag gjorde det i alldeles för milda ordalag.
Just det faktum att det går så fort för människor att acceptera och normalisera sådant som nyligen betraktats som helt befängda påfund skrämmer mig verkligen.
Det går inte att öppna folks ögon för saker som händer i samhället genom att dra ut konsekvenser, måla upp lite skräckscenarior och säga -titta, så här kan det bli!
Svaret du möts av är alltid -nej, nej, det där är ju befängt, så blir det aldrig!
Sedan när exakt det utmålade har hänt blir reaktionerna istället allt mellan -ja det är inte bra men jag bryr mig inte, till det ännu vanligare -jo men det är ju säkert bra. Det som är det är, nuläget är på något vis per definition normalt och bra i människors medvetande.
En klok 14-årig pojke uttryckte det så här träffande i inledningen till en engelskauppsats om övervakningssamhället.
“What´s the difference between science fiction and reality? When we read a science fiction novel, we´re terrified. When we´re in the middle of it, we don´t care.”
Det är det som är det för närvarandes förbannelse.